eilay

Japp... idag är det alltså 2 år sen pappsen lämnade in. Kanske man ska åka och tända att gravljus ikväll? Jag skänker iaf några tankar till honom... men främst kommer det dessvärre fram mardrömsliknande bilder som jag fortfarande inte kan förtränga... hur jag tror han såg ut och kände när han dog. Han satt upp när de hittade honom och såg ut som att han tittade på tv.... detta ger mig hoppet om att det gick fort, annars borde han väl försökt få tag i telefonen? Undrar om man tänker när man dör: Nu dör jag! Blir man rädd? Troligtvis.......... Det som fortfarande ger mig lite ångest är det faktum att jag inte lyckades få med mig honom till sjukhuset dagen innan han dog. Jag ville det, men inte han. Jag var helt enkelt inte tillräckligt påstridig.... men frågan är om jag skulle kunna varit det, och vilken skillnad det hade spelat. Jag tror att han ändå skulle ha dött... jag hoppas det för min egen skull.... egoistiskt va? Mest för att annars är det mitt fel att han dog.

Den som kände min pappa vet att han var en envis människa. En envis gubbe :) Inte åkte han till tandläkarn för att en tand värkte. Det tog han en sup på så ryckte han ut skiten med tång på egen hand. Många hade, eller har trots att han inte längre finns bland oss, något emot min pappa. Det var det ena med det andra.... elak gubbe, alkis, jada jada jada..... Men jag älskar fortfarande min pappa och väljer att minnas honom som den fina människa han var... och inte för de defekter som alla människor har sin beskärda del av. Jag fick alltid sitta i pappas knä när jag var liten. Han ställde upp i vått och torrt för mig när jag blev äldre. Han sa det många gånger och jag tror honom: Att han skulle döda och gå genom eld för mig. Han var sträng... jag minns särskilt en gång när jag hade tagit hål i näsan. Pappa fick reda på detta - Kan säga att den ringen inte satt i länge :) Just då var jag arg och tyckte att han var en gammal surgubbe... men idag känns sånt trivialt.... Pappa berättade alltid att han älskade mig och kramade mig hårt med starka armar. Jag sov alltid på hans bröst när jag var bebis och alltid på hans sida av sängen när jag hade drömt mardrömmar när jag var liten... för han var pappapäls, lufsen... och min älskade pappa. Han sa alltid att jag var det bästa han gjort, men att öronen var svårast.... Sen log han..
Jag har min pappas leende, är tydligen lik honom och skrattar precis som pappa...... det är mitt eviga minne av honom.

Nog pratat om sånna sorgligheter.... Idag ska jag ev. gå på gym med Jennie... får väl se hur det blir. I övrigt ska jag ta ett besök på lss och fylla i en lönerapport. Väntar på att en tenta ska komma ut så man kan börja med den lite smått. Läraren sa att den skulle komma redan igår, men jag har då inte sett den.... får hoppas den kommer ut snart....

Nu ska jag släppa några tårar i pappas ära... sen leva vidare.